Mexican Social Realist Muralist, 1886-1957,Mexican muralist. After study in Mexico City and Spain, he settled in Paris from 1909 to 1919. He briefly espoused Cubism but abandoned it c. 1917 for a visual language of simplified forms and bold areas of colour. He returned to Mexico in 1921, seeking to create a new national art on revolutionary themes in the wake of the Mexican Revolution. He painted many public murals, the most ambitious of which is in the National Palace (1929 ?C 57). From 1930 to 1934 he worked in the U.S. His mural for New York's Rockefeller Center aroused a storm of controversy and was ultimately destroyed because it contained the figure of Vladimir Ilich Lenin; he later reproduced it at the Palace of Fine Arts in Mexico City. With Jose Clemente Orozco and David Alfaro Siqueiros, Rivera created a revival of fresco painting that became Mexico's most significant contribution to 20th-century art. His large-scale didactic murals contain scenes of Mexican history, culture, and industry, with Indians, peasants, conquistadores, and factory workers drawn as simplified figures in crowded, shallow spaces. Rivera was twice married to Frida Kahlo.   Related Paintings of Diego Rivera :. | Portrait of Best Margot | Portrait | Portrait of Rivera | No title | Portrait |
Related Artists:
Juan Manuel Blanes
(June 8, 1830 - April 15, 1901) was a noted Uruguayan painter of the Realist school. Blanes was born in Montevideo, Uruguay, in 1830. He was raised by his mother, with whom he relocated to the countryside in his early teens. Blanes took an interest in drawing at this point, and shortly afterwards, was hired as an illustrator for a Montevideo newsdaily, El Defensor de la Independencia Americana. Earning extra income with watercolors, he returned to his mother and, in 1854, established his first atelier. He married Marea Linari, and in 1855, the couple settled in Salto, where he worked as a portrait painter. They relocated to Concepcien del Uruguay (across the Uruguay River, in Argentina) in 1857, and Blanes was commissioned by Argentine President Justo Jose de Urquiza to complete a number of portraits, allegories and landscapes to grace his nearby estancia, the Palacio San Jose. Returning to Montevideo in 1861, the talented painter obtained a scholarship from the Uruguayan government, and with it, traveled with his family to Florence, Italy, where he studied under Antonio Ciseri until 1864. The experience became a valuable calling card for Blanes, who became of Uruguay's most sought-after portraiteurs. The 1871 outbreak of a yellow fever epidemic in Buenos Aires inspired his first renowned work, which he exhibited to acclaim in the recovering city. His 1872 portrait of the Argentine War of Independence hero, General Jose de San Marten (The Review in Rancagua), was also a success in Buenos Aires, and Blanes was invited to Chile to display the historic depiction.
Leon Frederic
1895-1897
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.